.

Under 2009 så händer det bra mycket saker. Januari började med att jag krockade min bil på väg till jobbet. Bodde ensam i Borås med Canyo. Började plugga till lärare. Träffade på många roliga människor under tiden jag studerade. Började på agilitykurs med Canyo. Pendlade mycket mellan Borås/Malmö.
Bytte jobb från Borås till Lund. Flyttade ner till Malmö och började jobba här istället. Fick mer jobb och träffade så underbara kollegor. Så började jag att plugga vid Malmöhögskola. Flyttade från Malmö då jag träffade P. Vart bostadslös ett tag. Träffade underbara personer som berikat mitt liv lite mer. Tack till er. Fick tag i en lägenhet i Landskrona. och snart är det 2010.
Allt har hänt super snabbt, jag har inte ångrat något. Allt är så himmla bra nu. Känner på mig att 2010 kommewr bli ett bra år även det.

Min mål som jag har för näst kommande år. Gäller mestadels Canyo
Utställning:
Siktar på att ta Norduch ( Nordisk utställningschampion)
Några utställningar kommer det att bli med.

Agility:
Tävla klass 1 och hoppklass 1. Mycket mer träning.

Spår:
Träna och Tävla i viltspår.

Lydnad:
Gå en tävling och få LP1

Mål för Stina

Träning:
Lägga ner lite mer tid på gymmet.
Träna Canyo mer, ut och cyckla, båda behöver gå ner något kilo.

Plugg:
Klara alla tentorna som kommer. Vilket har gått bra hittils.

Jobb:
Ska se till att jag kan få jobba minst 6 st pass i månaden.

Så det var nog allt. Nu är det upp till bevis om jag lyckas hålla detta med.

Brittany Murphy har dött stod det i aftonbladet. Hmm ärligt så struntar jag rätt ordentligt i kändisar och deras öden. Men jag gillade hennes filmer som hon gjorde och hon verkade vara en sådan där person som jag skulle kunnat gilla om jag hade träffat henne.
Har mycket svårt att se henne arg, och jag gillar sådana personer som alltid ser glada ut.
Tankar till dina nära och familj.

Hon är en pärs den här hunden när hon löper. Det ska slickas å smackas på nätterna. Hon ska pipa på morgonen, sen ska hon bara mysa och vara väldigt väldigt nära under dagarna. Myser man för mycket med henne då ska hon jucka. Suck, skit jobbig rent ut sagt. Men nu är det över för denna gång och skönt det.

Snön har hittat hit ner nu också jag som trodde jag skulle slippa den. Men icke! Kallt som skit ute och både jag och Snorpan fryser häcken av oss när vi måste gå ut. Bläää....!! Canyo tycket att det blöta äckliga är någon frästande syra som skadar tassarna. Trippar runt de blöta ute på gatan, och vill bara in.
Hon har det rätt så bra lilla prinsessan allt. På lilla korridoren där vi brukar hänga har alla en orgasmotron. Detta låter som något skumt men det är en fantastisk skön pryl som alla borde ha hemma. En liten spindel som man masserar i huvudet. Hur skön som helst.

Denna sak har även Canyo provat. Hon njuter i soffan, så masserar man lite i nacken och hon somnar. Så sitter vi, jag och P med Canyo mellan oss och masserar henne i nacken under filmkvällarna. Lilla prinsessan!

Det har flyttat in lite mer folk i korridoren nu. En som kille har en stor matta i sitt rum där Canyo gärna smiter in och lägger sig och paddar. Sen när hon är klar där så smiter hon in i nästa rum, hon öppnar först dörren sedan hoppar upp i sängen och kryper ner under grannens täcke. Han går upp någon gång under eftermiddagen och under tiden ligger Canyo gärna och myser.

Har just vart ute med en styck löptik. Så drygt..!! Hon ska sniffa överallt och sega sig. Imorse var hon knäpp och stod och pep samt hoppade vid dörren. Så det vara bara att dra på sig kläderna och gå ut. Väl ute inser jag att det är kallt som attan, in igen och på med mer kläder. Nu har vi avlagt 1 1/2 timma ute i snålblåst och kallt regn. Sitter här med en varm kopp kaffe. Myyysigt... Canyo är däckad i sin bädd, där hon ligger som en kringla med nosen tryckt mot baken och sover. Denna hund gör mig tokig men samtidigt är jag så glad att jag har henne. Har igen börjat fundera lite kring valplaner tiden rinner iväg och Snorpan håller på att bli gammal. Räknade lite på det idag. Får se om jag får ihop de pengar som det kostar för det är inte gratis. Min bil är fixad nu äntligen. Skulle gjort detta i helgen men kom på att jag inte har alla verktyg. Så det blev en tur ut till P:s föräldrar. Han far fixade bilen sen åt vi god paj. Det är inte riktigt ok att köra omkring i en bil som väsnades så mycket som min, där metall möter metall när man bromsar. Hemskt ljud. Visade sig dock att jag inte hade någon bromskloss kvar. Inte bra alls! Men nu är den bytt. Var på min praktik igår på förskolan. Var helt slut efter att jag kom hem. Barn kan verkligen suga musten ur en. Men de är så underbart härliga. Det har tagit lite tid för dem att lära känna mig och vant sig. Men igår så ville de inte släppa hem mig. Klängde sig fast i mina ben. Det blir ingen utställning för oss i Stockholm inte heller i Göteborg, framåt vår ev. Det här med utställning är inte så viktigt för oss längre då vi har gjort vad vi skulle och nått vårat mål. Kanske satsar vi på en ny karriär till våren. Just som det är nu så ligger vi lågt och vi trivs rätt bra med det. Canyo är bra nöjd i alla fall, men vi ska motionera mer. Det får vara bra med detta så länge.

Ja så har denna månad kommit, den som jag avskyr mest av alla. Har en inneboende panik under just denna månad. Kan inte riktig sova om nätterna, vaknar och drömde skumma drömmar. Mår illa och huvudvärk. Alltid samma visa år efter år. Fast jag egentligen ska må toppen och det gör jag på dagarna men när mörkret närmar sig och natten kommer så kommer även paniken smygandes så tyst, helt omärkbar tills den har omfamnat mig i sömnen. Egentligen har jag ingen anledning till att få panik just nu. Allt är toppen, och jag glider på min räkmacka som jag har gjort ett tag nu. Allt är lugnt och tryggt. Byggt upp ett nytt liv nu igen. Denna gången stadigare än tidigare. Allt måst få ta sin tid nu. Trött på att göra halvdana saker som rasar efter ett tag. Hittat bra vänner här nere, skaffat en lägenhet, hittat kärleken igen, den som jag trodde för länge sedan hade lämnat mig. Jag är så tacksam för allt som händer nu och alla människor runt om mig. Men ändå så finns den där känslan av uppgivelse. Den kom så plötsligt bara. Ibland försöker jag glömma den. Men så tar den ny sats och kastar sig över mig. Jag lyckas slå bort den under dagen, men när natten kommer och jag ligger i sängen och sover djup och alla tankar på att försvara sig är som bortblåsta då passar den på och jag vaknar med ett ryck. Men så vänder jag mig om lyssnar i mörkret efter den, för att höra om den fotfarande finns där ute i natten. Men jag hör Canyos drömmar och P:s andetag så ja somnar om igen tryggt medveten om att inget kommer att hända.