fhjsfh
En moderniserad version av en gammal saga
Det var en gång en liten röd höna som krafsade omkring på stallbacken tills hon hittade några vetekorn.
Hon ropade på sina närmaste grannar och sa: ”Om vi sår det här vetet får vi bröd att äta.
”Vem vill hjälpa mig att så?”
”Inte jag”, sa kon
”Inte jag”, sa ankan
”Inte jag”, sa grisen
”Inte jag”, sa gåsen
”Då gör jag det”, sa den lilla röda hönan, och så gjorde hon det.
Vetet växte och blev högt och bar guldgula korn när det var moget.
”Vem vill hjälpa mig skörda mitt vete?” frågade den lilla röda hönan.
”Inte jag”, sa ankan.
”Det är inte min avdelning”, sa grisen.
”Det är under min värdighet”, sa kon.
”Jag skulle mista mitt arbetslöshetsunderstöd”, sa gåsen.
”Då gör jag det”, sa den lilla röda hönan, och så gjorde hon det.
Till sist var det dags att baka brödet.
”Vem vill hjälpa mig att baka?” frågade den lilla röda hönan.
”Det skulle bli övertidsjobb för mig”, sa kon.
”Jag skulle förlora min socialhjälp”, sa ankan.
”Jag har bara folkskolan och har aldrig fått lära mig hur man gör”, sa grisen.
”Om det bara är jag som ska hjälpa till är det diskriminering”, sa gåsen.
”Då gör jag det”, sa den lilla röda hönan.
Hon bakade fem limpor och höll upp dem så att de andra djuren skulle se dem.
Alla ville de nu ha en andel av brödet - det krävde de faktiskt.
Men den lilla rödan hönan sa: ”Nej, jag kan äta upp limporna själv.”
”Övervinst!” gastade kon.
”Kapitalistsvin!” skrek ankan.
”Jag kräver likaberättigande!” vrålade gåsen.
Grisen grymtade bara.
Så målade de i all hast plakat med texten ”Orättvist”och marscherade omkring och skrek okvädningsord.
Makthavarnas representant kom och sa till den lilla röda hönan: ”Du får inte vara girig.”
”Men jag har ju själv tjänat ihop brödet”, sa den lilla röda hönan.
”Just det ja”, sa makthavarnas representant.
”Det är just det fina i systemet med fri företagsamhet. Vem som helst på stallbacken kan tjäna så mycket han vill.
Men enligt statens bestämmelser måste de arbetare som producerar någonting dela det med dem som ingenting vill göra.”
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Men den lilla röda hönans grannar undrade varför hon aldrig bakade bröd mera.
Det var en gång en liten röd höna som krafsade omkring på stallbacken tills hon hittade några vetekorn.
Hon ropade på sina närmaste grannar och sa: ”Om vi sår det här vetet får vi bröd att äta.
”Vem vill hjälpa mig att så?”
”Inte jag”, sa kon
”Inte jag”, sa ankan
”Inte jag”, sa grisen
”Inte jag”, sa gåsen
”Då gör jag det”, sa den lilla röda hönan, och så gjorde hon det.
Vetet växte och blev högt och bar guldgula korn när det var moget.
”Vem vill hjälpa mig skörda mitt vete?” frågade den lilla röda hönan.
”Inte jag”, sa ankan.
”Det är inte min avdelning”, sa grisen.
”Det är under min värdighet”, sa kon.
”Jag skulle mista mitt arbetslöshetsunderstöd”, sa gåsen.
”Då gör jag det”, sa den lilla röda hönan, och så gjorde hon det.
Till sist var det dags att baka brödet.
”Vem vill hjälpa mig att baka?” frågade den lilla röda hönan.
”Det skulle bli övertidsjobb för mig”, sa kon.
”Jag skulle förlora min socialhjälp”, sa ankan.
”Jag har bara folkskolan och har aldrig fått lära mig hur man gör”, sa grisen.
”Om det bara är jag som ska hjälpa till är det diskriminering”, sa gåsen.
”Då gör jag det”, sa den lilla röda hönan.
Hon bakade fem limpor och höll upp dem så att de andra djuren skulle se dem.
Alla ville de nu ha en andel av brödet - det krävde de faktiskt.
Men den lilla rödan hönan sa: ”Nej, jag kan äta upp limporna själv.”
”Övervinst!” gastade kon.
”Kapitalistsvin!” skrek ankan.
”Jag kräver likaberättigande!” vrålade gåsen.
Grisen grymtade bara.
Så målade de i all hast plakat med texten ”Orättvist”och marscherade omkring och skrek okvädningsord.
Makthavarnas representant kom och sa till den lilla röda hönan: ”Du får inte vara girig.”
”Men jag har ju själv tjänat ihop brödet”, sa den lilla röda hönan.
”Just det ja”, sa makthavarnas representant.
”Det är just det fina i systemet med fri företagsamhet. Vem som helst på stallbacken kan tjäna så mycket han vill.
Men enligt statens bestämmelser måste de arbetare som producerar någonting dela det med dem som ingenting vill göra.”
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Men den lilla röda hönans grannar undrade varför hon aldrig bakade bröd mera.
Kommentarer
Trackback
