Ja jag har stött på detta fenomen i tidigare att folk runt mig, vänner och bekanta inte riktigt vågar stå för vem de är eller vem de umgås med. Jag frågar mig alltid varför? Varför är det så att in inte säger rakt ut, vad är ni rädd för? Varför undanhålla att ni ska träffa mig? Varför ljuga om det, eller värst av allt inte nämna migt? Kanske skit sak att ta upp men det sårar mig djupt. Är det så hemskt att  berätta för nån att jag finns? Hmm jag undrar! Eller är det bara så att du är en väldigt kass vän? Vän som jag trodde stod mig nära som jag släppte in på livet som vet i stort sett allt om mig.  Kan detta vara en en bra vän då? Jag hade svarat direkt nej på den frågan om det inte var så att jag är så känslig när det gäller sånt här och behöver mina vänner. Än en gång har mänsligheten visat mig att det inte går att lite på vårt släkte. Du vet att jag får reda på sånt här på ett eller annat sätt. Varför gör man så?

Sanna vispar för fullt



Så här ser den ut när den är klar. Super god jag lovar. Gräddinbakta hallon och mango.

Idag fyller en tjejkompis år, Sanna och jag fick för oss att böja baka en kaka åt henne och de andra som kommer om en liten stund. Sen drar vi iväg för att spela lite laserdome i Malmö.

Idag började även skolan igen. Jätte tråkigt dag! Föreläsning med en journalist som pratade om hur man skriver ett repotage. Kan kanske vara bara att veta då vi nästa fredag ska ha en inläming i form av en tidningsartikel som vi ska ha skrivigt. Vår grupp fick så fint Mode och Genus. Det här med genus fortsätter att förfölja mig över allt.

Igår så drog Peter och Sanna ut mig och Canyo på äventyr i Lund. Men först blev det att inhandla en kamera till mig. Sen rände vi runt i Burlöv för att leta pulka. Var måttligt road av detta. Men väg i backarna (St Hans Backar) så tyckte jag faktiskt att det var lite kul i alla fall. Canyo älskade att springa upp och ner för backarna och jaga oss. Har ett fint lite film klipp om detta, ska se hur man gör för att lägga in en filmsnutt här. Nu är det kakdax snart.


Dålig bild, då den är klippt från filmen

Nu har jag tänkt igen. Man läser ständigt om att man som tränar ska dominera sin hund hit och dit. Vet även bekanta som  utövar detta och det fick mig att fundera lite kring ämnet. Hur hundar ser oss som människor och vår flock. Läste lite på internet och lite böcker och såg ett mönster. Många av dessa artiklar börjar ifrågasätta tanken på att vår hund vill stiga i rang.
Kanske finns det ett annat sätt att se på synen om rangordning i relationen vi har med våra hundar. Kanske är hunden inte alls ute efter att ta ledarskapet från oss människor.
Enligt svenska akademins ordlista så betyder ordet dominans (göra sig gällande framför andra, vara herre, härska, ha övertaget; utöva makt(en); råda, befalla; vara den bestämmande )
Kan det vara så att våra hundar ligger och funderar på hur de på bästa sätt kan ta över mänskligheten och erövra världen?
Troligtvis inte. Men alla som har hund vet att hundar är sociala varelser och att de kan leva med andra varelser om de har fått rätt grundträning.
Hur blir hunden social?  Well detta sker då hunden är valp och leker med sina kullsyskon men även med tiken. Det är under denna period som formar mycket till hur hunden kommer bli och bete sig. Det är nu den lär sig hur och vad hund är. Detta kommer även att göra att hundar inte kan ingå i i människoflocken då samspelet och präglingen som den lärde sig under sin valptiden inte var att veta hur en människa är utan hur hund är.  Den tänker inte som vi, den beter sig inte som oss lever inte efter våra tankesätt. Flockar  är i reglel artsanpassade.

Om man tänker på detta, att hundar inte kan uppfatta sig som en del av människoflocken, men att rangordningen beskrivs som ett dominans/underkastelse förhållande. Men för att hundar ska upprätthålla dessa så gör de en rad beteenden. Någon har en teori om att dominansbeteendet i flocken beror på följande

*hur aggressiv arten är
*om två djur slåss till döden för att fastslå dominans eller om ett av dem kommer att ge sig
*om det finns tillräckligt med mat så kommer det färre konflikter eller aggressivitet
*om antalet hanar o tikar är tillräckliga
*om arten lever i frihet eller fångenskap

Kan detta vara förhållandena som våra hundar lever efter hos oss människor? Näää hemska tanke i så fall. Men det kan vara en beskrivning på hur förhållandet mellan 2 arter är.
Vi ger hunden allt den vill ha, mat vatten sovplat osv finns det någon anledning från hunden sida att trotsa detta för att få en högre possition? Den skulle i så fall bli ansvarig för flockens försatta överlevnad. Vilket är omöjlig för en hund att klara av rent biologiskt sett.

Men vad är då en flock  och varför är man så besatt ta dominera sin hund?
Många har använt sig av vargens flockkultur om hierarki för att förklara varför man ska dominera sin hund. Så som vargen beter sig så kommer hunden att bete sig också, eftersom hunden kommer ursprungligen från vargen. Men tama vargar skiljer sig i beteendet från vilda vargar. I en vild flock så är det "alfahane och hona" som föder upp och uppfostrar sina valpar.
Kampen om dominans finns inte i den vilda flocken man kan se en vargflock som en familj där de vuxna är vägledande och gör saker tillsammans.
I en tam vargflock så finns det mer maktkamper, då de utmanar varandra ofta för att uppnå högre status. då dessa flockar består av vargar från olika ställer med varierande åldrar olika kön. Detta kommer att göra att flocken kommer i obalans.
Då det som alla vet finns väldigt få vargar att titta på han man istället titta mer på tamvargar och dess beteenden där de sociala banden förändras hela tiden. Kan man då jämföra dessa två flockar då de skiljer sig så mycket i sitt beteende gentemot? Eller kan man jämföra hundar med vargar överhuvudtaget?
Men visst finns några saker kvar hos hunden sen vargtiden . De bäddar ylar gräver men är detta tillräkligaargument för att behandla hunden som varg?

Det finns en del exempel på hur vi som tränar våra hundar har hjärntvättats med. Ni har säkert hört en del.
*Ledaren äter först sen hunden
*Hunden får inte sova på platsen där ledaren sover
*Låt inte hunden gå in först genom dörren
* Om hunden drar i kopplet så är den dominant
Ja som sagt det finns fler många fler.
Man kan diskutera kring hur vargar beter sig sen kolla på hur hundar gör. Men vi människor då vart tog vi vägen?
Så hur ska vi kunna göra oss förstådda på hundar sätt?
Vi kan ju efterlikna beteendena. Vi kan ju tvinga hunden att underkasta sig, finns många exempel på detta med. Vilket kan resultera i att hunden kommer att försvara sig. Men om vi tvingar vår hund att underkasta sig kommer den då att förstå vad vi menar, genom att lägga den på rygg?

Om jag ska ge min förklaring på ovanstående begrepp.
Ledaren äter först.
Familjen äter sin mat. alla äter upp och går tillbaka till det som de höll på med. Hunden får sin mat. Förstår hunden varför den får mat sist. Kan man ha ökat förväntningarna på maten? Kan de bli så stora att hunden själv snor åt sig lite mat?Hur funkar det hos vargen då. Finns det gott om mat så äter alla, mindre mat så äter valpen först. Det är inte fråga om dominans utan om att säkerställa artens överlevnad.  Så att ge hunden mat sist förstår den inte för vi är inte hundar utan människor.

Detta tycker jag är kul att ledaren ska gå ut genom dörren först. Tror ni att hunden förstår varför den inte får gå genom dörren först? Regnar det ute och är snorkallt är man villig då att gå genom dörren först för att säkerhetsställa för hunden att den har lägre rang, well inte här hemma, Snorpan får lätt frysa ute o blir dygnsur först om hon vill. Men för det så betyder det inte att hon har högre status än mig

Hundar som drar i koppel. Snorpan drog i koppel som liten det gör hon fortfarande ibland. Men hon har en lat matte som inte lade ner så mycket tid på att lära henne att kopplet skulle vara slakt. Så hon lärde sig inte det där. Att hon drog betydde inte att hon var dominant. Hon drog när vi var på väg till platser för att förväntan var så hög på att ha kul. Sen vart hon trött när vi gick hem så då drog hon inte. Att hon var dominant på vägen ut och underdånigt när vi gick hem, klingar dåligt va?

 

Att hundar vaktar sina saker, ex tuggben och liknande kan snarare förklaras med att saken i sig har ett värde för hunden och den inte vill bli av med mer än att den är dominant och aggressiv. Ex hunden ligger i soffan, ägaren kommer, hunden morrar. Soffan i sig är en tillgång för hunden, det är mysigt att ligga där ju. Sen att bli nedskuffad från sin mysa plats. Inte konstigt hunden morrar. Det har inte med dominans från hundens sida att göra. Det man kan göra är snarare att lägga in ett ”varsågod” eller” ner” eller helt enkelt ta bort tillgången från hunden.

Nu börjar det bli lite sent för Stinis, och Snorpan ska ut på sista prommisen (japp hon får gå först genom dörren) Men en sista sak bara innan, att var dominant mot sin hund associeras med att vara hård och använda hårda metoder. Detta gör att hunden inte får lova att visa sin känslor och saknar då band med sin ägare, detta kan få till följd av deprimerad hund. Då som jag tidigare skrev att vi är människor och hund är hund. Vi kan inte komunisera med hund på samma sätt som hundar kan.
Det enda jag tycker vi ska göra är att ta ansvar och på så sätt även påverka hundars beteende genom socialisering. Den har inga planer på att överta världen och bli envåldshärskare jag lovar. Den som tror det borde snarare bry sig om att leta efter någon specialiserad doktor. Nu ska jag inte låta som en expert men jag tror mycket av hundhållningen handlar om sunt förnuft. Go natt från mig!!

Hittade min cd med alla bilder på Canyo när hon var unghund och valp. Laddade upp lite grann som det går att titta på under hennes flik.
Igår var vi på besök hos Sara och Coffe igen. Till Canyos besvikelse så var den stora hunden fortfarande där och den jobbiga valpen. Men hon höll sig i soffan med Jesper hela kvällen mendans matte och Sara bubblande om hundar och disskuterade fram och tillbaka. Tack för en underbart kul kväll.
Tog lite bilder på valpen med men de har jag inte hunnit lägga upp ännu. Kommer lite senare, ni får klara er med de som finns på Snorpan så länge

I lördags så var jag och Canyo bortbjudna till Sara med gänget. De kom och mötte oss efter som jag är urusel på att hitta i Landskrona, och överallt annars med. Coffe vart helt överlycklig när de mötte och skulle kika så att vi verkligen kom med. Så söt den killen.
Träffade även deras lilla valp Cassandra. Så mycket energi hade jag glömt av att de har. Satt och funderade på om Canyo var så livlig. Hon är ju en väldigt lugn hund nu. Men jag tror hon var lika lugn då som hon är nu lite bus blev det, jag kommer inte ihåg det är ändå nästa 5 år sedan. Hmm tänk Snorpan har varit hos mig i 5år. Helt otroligt.
Hur som helst så tyckte Snorpan att valpen var lite väl studdsig och sa ifrån nån gång men sen så gick det bra. min surpuppa till hund. Coffe ville bara mysa o tvätta öronen och pussa på Canyo.
Detta var bara mötet med 2 st av de 4 benta i huset. Den största Adam, bullmstiffen på 60 kg hade hon inte mött än. Så ut i trädgården och släppte dem båda. Canyo hade sin klara uppfattning om Adam, hon var inte överförtjust i honom alls. Stackars Adam.
Sen vankades det Jesper hemgjord pizza. Så gott!! Sara du har en kock hemma bara så du vet det!
Sen blev det massa hundprat hela kvällen. Så trevligt och kul. Tack familjen Eriksson för en trevligt kväll, ska inte dröja 2 år tills nästa gång vi ses inte.

Sen så har jag kommit på att jag ska skaffa en kamera men det blir nog inte nån system som ag vart ute efter från början utan en mer vanlig digital sak. Kommer ändå inte att använda alla funktioner osm finns på en systemkamera. Så nu sitter ajg och väntar på att få mina pengar.

Egentligen sitter jag här för att jag inte vill plugga till min tenta alls som ajg ahr på onsdag.  Har fått schemat för nästa kurs som verkar riktigt kul. Bara estetiska ämnen, det gillar jag.
Får nog ta tag mitt liv och börja dricka kaffe eller nåt sånt.

Så har Staten kommit på en jätte bra idé igen. Vargjakt. Släpp ut 12.000 skjutgalna idioter i skogen för att endast få skjuta 27 st. Well! Hur många mer än jag tror att det kommer skjutas fler. För visst skulle väl det var varje jägares våta och kåta dröm att ha skjutit en varg. Sen ska man inte skylla massdödandet på jägarna utan Staten som kommit på nåt så urbota dumt. Vi har helt enkelt inte så många djur i vargbeståndet att vi kan skjuta av dem.
Sen så visst kan jag förstå dem som lever intill vargen. Som har gård och hus där vargstammen finns. Men bara för att gynna några stycken intressen så ska man få skjuta av!
Läste på Fb en kommentar som jag gillade. Citerar:

Om "medel-Svensson" ska ha ersättning från staten, typ Förnedringskassan, så tar det en eeevighet. Nu funderar undertecknad på hur staten lyckats hinna ge tillstånd/licens till >12000 kåta vargmördare? Det har nog fått "ganska" hög prioritet för att bli klara till den 2/1 2010. Hur mycket resurser och skattepengar kan ...det ha kostat? *funderar* ... *blir ARG* ... *nynnar på "staten och kapitalet"*

Detta är den största vargjakt i Sverige på 100år. 10% av vargstammen ska skjutas. Att sedan jakten saknar både lagligt och vetenskapligt stöd är ju bara vansinne.

Jakten ska ske i fem län; i Gävleborg ska 3 vargar skjutas, i Dalarna 9 vargar, i Värmland 9 vargar, i Örebro 3 vargar och i Västra Götaland 3 vargar.

Svenska Rovdjursföreningens kritik grundar sig främst på följande tre uppfattningar:

1. Lagliga skäl: Vi menar att vargjakt i den här skalan strider mot EUs naturvårdslagstiftning, som även gäller som lag i Sverige, varför vi nu kommer att anmäla jakten för prövning av EG-domstolen.

2. Opinionsmässiga skäl: Jakten är framdriven av en liten, högljudd och aggressiv antivarglobby som, utöver jägarorganisationerna, lyckats få med sig allt från kungen till regeringen, landshövdingar, LRF och Svenska Kennelklubben. Våra riksdagspolitiker har låtit sig påverkas av dessa grupper utan att ta hänsyn till att det finns ett starkt stöd i den allmänna opinionen för vargen i Sverige.

3. Vetenskapliga skäl: Vargstammen i Sverige är liten, instabil och sårbar och fortfarande i ett uppbyggnadsskede. Stammens framtid är långt ifrån säkrad och många svåra frågor återstår att lösa som t ex hur den ska få kontinuerlig kontakt på naturlig väg med finska artfränder, vilket krävs för stammens överlevnad på sikt.

– Det är för tidigt med den här sortens jakt i Sverige. Innan vargstammens långsiktiga överlevnad är säkrad kan inte jakt bedrivas. Sveriges förmåga att värna biologisk mångfald kan starkt ifrågasättas, säger Krister Persson, ordförande i Svenska Rovdjursföreningen.

Jakt på 27 vargar innebär en avskjutning på mer än tio procent av en akut hotad djurart, utan någon annan anledning än att regeringen svalt vargmotståndarnas argumentation att svenska folket inte skulle kunna samexistera med fler än 210 vargar!

– Sverige, som är ett av Europas största och mest glesbefolkade länder med stora skogsarealer och god tillgång på naturliga bytesdjur som älg, rådjur, bäver, vildsvin mm., har i själva verket en mycket gles vargstam i ett Europeiskt perspektiv, säger Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska Rovdjursföreningen.

Undersökning visar att stödet för varg är starkt hos allmänheten. Även i de områden där vargen rör sig är 6 av 10 positiva till varg. Hatet mot varg är främst bland jägarna, men även där är 40% positivt till vargen. Men de som skriker mest blir hörda.
Bestämmelser har åsidosatts i jaktlagen och det kommer säkert att bli en överskjutning på varg tror jag.

 

 

Under 2009 så händer det bra mycket saker. Januari började med att jag krockade min bil på väg till jobbet. Bodde ensam i Borås med Canyo. Började plugga till lärare. Träffade på många roliga människor under tiden jag studerade. Började på agilitykurs med Canyo. Pendlade mycket mellan Borås/Malmö.
Bytte jobb från Borås till Lund. Flyttade ner till Malmö och började jobba här istället. Fick mer jobb och träffade så underbara kollegor. Så började jag att plugga vid Malmöhögskola. Flyttade från Malmö då jag träffade P. Vart bostadslös ett tag. Träffade underbara personer som berikat mitt liv lite mer. Tack till er. Fick tag i en lägenhet i Landskrona. och snart är det 2010.
Allt har hänt super snabbt, jag har inte ångrat något. Allt är så himmla bra nu. Känner på mig att 2010 kommewr bli ett bra år även det.

Min mål som jag har för näst kommande år. Gäller mestadels Canyo
Utställning:
Siktar på att ta Norduch ( Nordisk utställningschampion)
Några utställningar kommer det att bli med.

Agility:
Tävla klass 1 och hoppklass 1. Mycket mer träning.

Spår:
Träna och Tävla i viltspår.

Lydnad:
Gå en tävling och få LP1

Mål för Stina

Träning:
Lägga ner lite mer tid på gymmet.
Träna Canyo mer, ut och cyckla, båda behöver gå ner något kilo.

Plugg:
Klara alla tentorna som kommer. Vilket har gått bra hittils.

Jobb:
Ska se till att jag kan få jobba minst 6 st pass i månaden.

Så det var nog allt. Nu är det upp till bevis om jag lyckas hålla detta med.

Brittany Murphy har dött stod det i aftonbladet. Hmm ärligt så struntar jag rätt ordentligt i kändisar och deras öden. Men jag gillade hennes filmer som hon gjorde och hon verkade vara en sådan där person som jag skulle kunnat gilla om jag hade träffat henne.
Har mycket svårt att se henne arg, och jag gillar sådana personer som alltid ser glada ut.
Tankar till dina nära och familj.

Hon är en pärs den här hunden när hon löper. Det ska slickas å smackas på nätterna. Hon ska pipa på morgonen, sen ska hon bara mysa och vara väldigt väldigt nära under dagarna. Myser man för mycket med henne då ska hon jucka. Suck, skit jobbig rent ut sagt. Men nu är det över för denna gång och skönt det.

Snön har hittat hit ner nu också jag som trodde jag skulle slippa den. Men icke! Kallt som skit ute och både jag och Snorpan fryser häcken av oss när vi måste gå ut. Bläää....!! Canyo tycket att det blöta äckliga är någon frästande syra som skadar tassarna. Trippar runt de blöta ute på gatan, och vill bara in.
Hon har det rätt så bra lilla prinsessan allt. På lilla korridoren där vi brukar hänga har alla en orgasmotron. Detta låter som något skumt men det är en fantastisk skön pryl som alla borde ha hemma. En liten spindel som man masserar i huvudet. Hur skön som helst.

Denna sak har även Canyo provat. Hon njuter i soffan, så masserar man lite i nacken och hon somnar. Så sitter vi, jag och P med Canyo mellan oss och masserar henne i nacken under filmkvällarna. Lilla prinsessan!

Det har flyttat in lite mer folk i korridoren nu. En som kille har en stor matta i sitt rum där Canyo gärna smiter in och lägger sig och paddar. Sen när hon är klar där så smiter hon in i nästa rum, hon öppnar först dörren sedan hoppar upp i sängen och kryper ner under grannens täcke. Han går upp någon gång under eftermiddagen och under tiden ligger Canyo gärna och myser.

Har just vart ute med en styck löptik. Så drygt..!! Hon ska sniffa överallt och sega sig. Imorse var hon knäpp och stod och pep samt hoppade vid dörren. Så det vara bara att dra på sig kläderna och gå ut. Väl ute inser jag att det är kallt som attan, in igen och på med mer kläder. Nu har vi avlagt 1 1/2 timma ute i snålblåst och kallt regn. Sitter här med en varm kopp kaffe. Myyysigt... Canyo är däckad i sin bädd, där hon ligger som en kringla med nosen tryckt mot baken och sover. Denna hund gör mig tokig men samtidigt är jag så glad att jag har henne. Har igen börjat fundera lite kring valplaner tiden rinner iväg och Snorpan håller på att bli gammal. Räknade lite på det idag. Får se om jag får ihop de pengar som det kostar för det är inte gratis. Min bil är fixad nu äntligen. Skulle gjort detta i helgen men kom på att jag inte har alla verktyg. Så det blev en tur ut till P:s föräldrar. Han far fixade bilen sen åt vi god paj. Det är inte riktigt ok att köra omkring i en bil som väsnades så mycket som min, där metall möter metall när man bromsar. Hemskt ljud. Visade sig dock att jag inte hade någon bromskloss kvar. Inte bra alls! Men nu är den bytt. Var på min praktik igår på förskolan. Var helt slut efter att jag kom hem. Barn kan verkligen suga musten ur en. Men de är så underbart härliga. Det har tagit lite tid för dem att lära känna mig och vant sig. Men igår så ville de inte släppa hem mig. Klängde sig fast i mina ben. Det blir ingen utställning för oss i Stockholm inte heller i Göteborg, framåt vår ev. Det här med utställning är inte så viktigt för oss längre då vi har gjort vad vi skulle och nått vårat mål. Kanske satsar vi på en ny karriär till våren. Just som det är nu så ligger vi lågt och vi trivs rätt bra med det. Canyo är bra nöjd i alla fall, men vi ska motionera mer. Det får vara bra med detta så länge.

Ja så har denna månad kommit, den som jag avskyr mest av alla. Har en inneboende panik under just denna månad. Kan inte riktig sova om nätterna, vaknar och drömde skumma drömmar. Mår illa och huvudvärk. Alltid samma visa år efter år. Fast jag egentligen ska må toppen och det gör jag på dagarna men när mörkret närmar sig och natten kommer så kommer även paniken smygandes så tyst, helt omärkbar tills den har omfamnat mig i sömnen. Egentligen har jag ingen anledning till att få panik just nu. Allt är toppen, och jag glider på min räkmacka som jag har gjort ett tag nu. Allt är lugnt och tryggt. Byggt upp ett nytt liv nu igen. Denna gången stadigare än tidigare. Allt måst få ta sin tid nu. Trött på att göra halvdana saker som rasar efter ett tag. Hittat bra vänner här nere, skaffat en lägenhet, hittat kärleken igen, den som jag trodde för länge sedan hade lämnat mig. Jag är så tacksam för allt som händer nu och alla människor runt om mig. Men ändå så finns den där känslan av uppgivelse. Den kom så plötsligt bara. Ibland försöker jag glömma den. Men så tar den ny sats och kastar sig över mig. Jag lyckas slå bort den under dagen, men när natten kommer och jag ligger i sängen och sover djup och alla tankar på att försvara sig är som bortblåsta då passar den på och jag vaknar med ett ryck. Men så vänder jag mig om lyssnar i mörkret efter den, för att höra om den fotfarande finns där ute i natten. Men jag hör Canyos drömmar och P:s andetag så ja somnar om igen tryggt medveten om att inget kommer att hända.

Nyss hemkommen från Tyskland. Underbart rolig resa med vänner. Laddade batterierna till fullo. Vi åkte till Tropical Island underbart fantastiskt ställe. Ett jätte stort badhus, där vi övernattade och badade och gick på spa bland annat.

Lördag morgon åkte vi till Berlin som låg en liten bit därifrån. Gick runt och vilse lite här och där. Hittade ett underbart litet café. Kändes som att komma in i någons vardagsrum. Allt var så sött och fint. Dockor och tavlor på väggarna. Allt kändes så hemtrevligt. Tanten som ägde stället och gjorde all mat hade gjort världens godaste blåbärspaj. Ville ta med henne hem till Sverige.
Jag gillar den staden. Skulle kunna lägga en hel helg där. Så mycket att se på och så mycket historia.
Dock så hann min grupp uppleva Stinas värre sidor under resans gång. När Stina inte får mat-arg och när Stina är trött-arg.
Söndagen kom och hemfärd. Dags att leta upp en affär och handla med sig lite vin hem. Vår förskräckelse blev att det var stängt överallt dit vi åkte. Vi fick inse fakta att det blir en hemresa utan inköpt vin och sprit. Så lite småsura åkte vi mot färjan. Vårt sista försök blev Border Shop som hade öppet. Tjoho!

Väl i Sverige igen så började jag tänka på livet att man inte ska ta något förgivet och man måste försöka att värdesätta det man har. Kom att tänka på en lite berättelse som min vän berättade för mig när jag var långt under isen. Då vi möter motgångar i livet och man känner sig vilsen, förtvivlad och utlämnad. När jag gick vilse efter mycket press och situationer jag upplevde att jag inte klarade av. När min vän tog livet av sig, då livet sågade mig vid anklarna och jag trodde inte att jag skulle komma på benen igen.
Mitt liv gungade till, kände paniken, förtvivlad rädslan trasig. Men någonstans så fick jag det där lilla extra som gjorde att jag orkade ställa mig upp igen. Det lilla som räddar oss människor, det vi alla har inom oss. Tillit och hopp.
Hopp att allt kommer bli bättre och allt kommer att lösa sig. Jag är ateist, dvs jag tror inte på Gud alls. Men jag tror på något annat, på livet i sig. Kan låta flummigt men kanske är det andligheten, naturen... vad som helst. Bara jag kan känna tilltro till något som kan ge kraft till mig när jag behöver.
Istället för att fortsätta känna mig vilsen och rädd, kan vila i att allting löser sig och kommer bli så som det är tänkt. Släppa känslorna fria och leva på bästa sätt så att känslorna hittar sin plats att landa på och komma till ro. Att kunna känna att jag har en famn, en vän att vila mig mot. Att kunna tro på att allt kommer att bli bra är en bra läkning och en bra start för kroppen och själen.
Denna dikt fick jag höra från min vän. Den säger mycket. Det behöver inte vara Gud det kan var som i mitt fall en vän.


















Ta hand om er.

Vi har ju våra förläsningar i skolan tidigt nu. Börjar 0815. vilket betyder att jag måste upp klockan 0600 för att hinna med det som jag ska göra.
Idag var en sådan morgon då allt var mörkt och kallt. Kände det direkt när jag gick upp från varma sängen. Där jag så gärna ville ligga kvar. Gick ut med Canyo som vägra att flytta sig just på grund av regnet. Kyla kröp in under kläderna och jag frös samtidigt som det små regnade. En snabb tanke kom upp och jag små muttra när jag var ute " Jävla skitväder!"
Så kom jag till skolan och alla sa samma sak " Jävla skitväder!"

Då tänkte jag på all den negativism som finns runt om oss varje dag. Den suger upp alla den energin vi har och inte blir vi trevligare mot varandra och känner oss lyckligare för det. För vad hjälper det och klaga på vädret. Inte kommer solen fram för det!

Livet är ofta så ibland tycker. Man går omkring i något "gnäll träsk" för att saker och ting ska vara då det ena eller andra sättet. För om någon är positiv i umgänget, så även då kan man höra hur negativiteten kommer smygandes. Hur positiv den personen är, men det sägs med en negativ klang.

Jag försöker att inte följa med strömmen där när alla andra går omkring och gnällspikar sig om saker man ändå inte kan ändra på. Så varför lägga energi på det? Jag blir ju bara ännu mer orkeslös, trött och eländig då. Nä, jag provar att tänka tvärtom, för det finns alltid något positivt, det gäller bara att hitta det. Ibland kan det vara lite svårt att se det positiva men det finns alltid där.
"När du bytt ut dina negativa tankarna mot positiva kommer du att börja få positiva resultat."

Jag väljer dessa bilder till dagens inlägg. Varför? De illustrerar livskvalitet. lugn. rofylld, laddad och vild Det som för mig symboliserar livet. Dessa två bilder är från Bohuslän. Mitt till hål där jag kan andas och lugna ner mig att återfinna styrkan att gå vidare. Där jag kan möta mina element, vatten luft och jord. Att hitta ett sådant ställe är guld värt. Där man kan koppla bort allt som heter stress. Jag själv är egentligen en mycket stressad person som lätt går upp i varv. Oroar mig på tok för mycket och tar gärna på min andras ångest också så de slipper bära den. Men genom livet har jag lärt mig att jag måste kunna säga nej och inte ta på mig för mycket.
Livet är kämpigt ibland men det är också det som kallas för livet, går man inte igenom svårigheter, vad blir man då stark av? Livet har kört över mig många gånger om. Men jag skyller inte på livet i sig utan jag har gjort val som har tagit mig dit, jag kan göra val som tar mig därifrån eller som gör att jag stannar kvar. Sen får man lära sig att hantera konsekvenser av sitt handlande. Många gånger har jag skyllt på någon annan som har gjort så att jag hamnade i en situation. Men tänker man lite till så var det ändå jag själv som satte mig där på grund av något val jag gjorde.

Jag tänker på alla krav vi har på oss idag. Allt som ska hinnas med och allt som ska göras och allt vi vill göra och uppnå för att duga. Men jag fråga mig, duga för vem?
Jag hade en punkt i livet för några år sedan då jag kraschade i väggen. Jag själv trodde inte att det var möjligt att må så som jag gjorde. Tidigare så har jag levt mycket på att springa med huvudet framåt och forcera hinder som låg i vägen för mig. Gick inte det så sköt jag upp saker eller sprang ifrån dem. Men en dag så gick det inte mer. En dag på jobbet så stod jag där och visste inte riktigt vad jag sysslade med. Allt var som en dimma, mitt liv  gick i slow motion, jag var inte längre närvarande. Det var då jag insåg att det var nog något som inte var så bra. Konstiga tankar dök upp i huvudet. Såna som jag inte var van att tänka. Post traumatisk stress. Jo tjena.
Det var lite jobbigt att säga till människor i min närhet att jag var sjukskriven. Skämdes lite tror jag. För jag ville vara stark och klara av livet. Jag ville inte ta nederlag och visa mig svag inför människor som tidigare sett mig stark. Men det visade sig att folk hade förståelse för detta och vissa gav mig verktyg att gå vidare med. En gav mig en bok om livsenergi, en annan vän gav mig långa samtal om livet och det positiva med det. Att man ska fånga dagen och leva för nuet. En annan viktig person gav mg en 10 års planering. Min familj gav mig lugnet.
Efter detta så fick jag återigen en ny livsglädje och mer energi att använda mig av. Jag lärde mig att se det som är. Att jag måste sluta springa med huvudet före i 120km/h genom livet. Fast det händer ibland ändå att jag göra det. Men jag kommer på mig själv och försöker att vända på situationen istället och lugna ner mig då livet återigen försöker att snurra upp sig. Jag fortsätter inte, för de flesta förstår vart jag vill komma. Det är då jag tar svängen förbi Bohuslän där jag kan andas igen.


Hela vårt liv kan bli en enda stressfaktor om vi inte stoppar och säger nej. Jag vill kunna förmedla till andra och ge lite av mig själv och min energi till andra, mina vänner runt omkring mig, lev livet  för det är värt att leva.
Jag brukar säga till mig själv- jag gör ett val och väljer detta nu!
Det är dax att titta på detta galna liv i ett ovanifrån perspektiv. Man springer omkring och yrar efter något som  egentligen inte har något värde!
Det bra att ha en utbildning! Men man mäter inte livskvalitet i poäng eller framgång.Vi människor är älskade för dem vi är - och inte för det vi gör.
Varje dag i livet, är en dag i ens liv. Vem vill leva i mörkret genom att oroa sig  för framtiden eller det som har varit, eller ha ångest över saker man egentligen skulle viljat ha gjort? Det är på tiden att göra vad vi vill göra.
Man pratar om livet och att man borde njuta varje dag, Gå en sväng i skogen, känna dofterna, titta på när den vackra hösten blir till stilla vinter. Åka till havet och se höstvågorna som dundra in över bergen, känna höststormarnas grepp, uppleva naturen i sin fulla kraft.
Umgås med dem man älskar. Åka ut med bilen för att titta på stjärnhimlen och förundras över allt vackert och oändligheten.
Göra allt det där man tycker att man kan göra SEN - när man är klar med allt annat: JAG TYCKER ATT  VI GÖR DET NU!
När man blir gammal ,grå och genomskinlig, då man sitter och tänker över sitt liv, kan jag garantera att det man ångrar att man inte gjorde inte handlar om att sitta inne och dega framför en tv eller en dator, inte heller vara bäst i skolen eller jobbet eller på annat sätt slösa bort sitt liv. Det man ångrar är att man inte LEVDE SITT LIV, trodde på sina drömmar och gjorde det som man egentligen ville.
Lev idag, imorgon kanske det är försent.
Carpe Diem

En tanke som slog mig just när jag skulle somna så gott. Var bara tvungen att dela den med er.
Läste i en annan blogg för ett tag sedan om något som jag var tvungen att ta med för jag tycker att det säger så mycket om livet och hur jag väljer att se på mitt liv.

En föreläsare på något seminarium:
Mannen håller upp en 100-lapp och frågade om om någon ville ha den.
Några räckte upp handen, han sa, ok men jag måste göra något med den först.

Han skrynklade ihop den, så frågade han igen om någon ville ha den, och händer åkte upp i vädret.

Men då tog han sedeln och lade den på golvet, trampade på den så att den blev smutsig.
Frågade igen om någon ville ha den. Händer åkte upp igen.

Han sa då att ni ha nu lärt er något precis. Oavsett vad jag gör med denna så vill någon ha den.
Det är för att ni vet värdet av den, oavsett om den är smutigt och skrynklig.
Många gånger i livet är det så att man blir ihopskrynklad och nertrampad i smutsen.