.

Ja så har denna månad kommit, den som jag avskyr mest av alla. Har en inneboende panik under just denna månad. Kan inte riktig sova om nätterna, vaknar och drömde skumma drömmar. Mår illa och huvudvärk. Alltid samma visa år efter år. Fast jag egentligen ska må toppen och det gör jag på dagarna men när mörkret närmar sig och natten kommer så kommer även paniken smygandes så tyst, helt omärkbar tills den har omfamnat mig i sömnen. Egentligen har jag ingen anledning till att få panik just nu. Allt är toppen, och jag glider på min räkmacka som jag har gjort ett tag nu. Allt är lugnt och tryggt. Byggt upp ett nytt liv nu igen. Denna gången stadigare än tidigare. Allt måst få ta sin tid nu. Trött på att göra halvdana saker som rasar efter ett tag. Hittat bra vänner här nere, skaffat en lägenhet, hittat kärleken igen, den som jag trodde för länge sedan hade lämnat mig. Jag är så tacksam för allt som händer nu och alla människor runt om mig. Men ändå så finns den där känslan av uppgivelse. Den kom så plötsligt bara. Ibland försöker jag glömma den. Men så tar den ny sats och kastar sig över mig. Jag lyckas slå bort den under dagen, men när natten kommer och jag ligger i sängen och sover djup och alla tankar på att försvara sig är som bortblåsta då passar den på och jag vaknar med ett ryck. Men så vänder jag mig om lyssnar i mörkret efter den, för att höra om den fotfarande finns där ute i natten. Men jag hör Canyos drömmar och P:s andetag så ja somnar om igen tryggt medveten om att inget kommer att hända.