.

Nyss hemkommen från Tyskland. Underbart rolig resa med vänner. Laddade batterierna till fullo. Vi åkte till Tropical Island underbart fantastiskt ställe. Ett jätte stort badhus, där vi övernattade och badade och gick på spa bland annat.

Lördag morgon åkte vi till Berlin som låg en liten bit därifrån. Gick runt och vilse lite här och där. Hittade ett underbart litet café. Kändes som att komma in i någons vardagsrum. Allt var så sött och fint. Dockor och tavlor på väggarna. Allt kändes så hemtrevligt. Tanten som ägde stället och gjorde all mat hade gjort världens godaste blåbärspaj. Ville ta med henne hem till Sverige.
Jag gillar den staden. Skulle kunna lägga en hel helg där. Så mycket att se på och så mycket historia.
Dock så hann min grupp uppleva Stinas värre sidor under resans gång. När Stina inte får mat-arg och när Stina är trött-arg.
Söndagen kom och hemfärd. Dags att leta upp en affär och handla med sig lite vin hem. Vår förskräckelse blev att det var stängt överallt dit vi åkte. Vi fick inse fakta att det blir en hemresa utan inköpt vin och sprit. Så lite småsura åkte vi mot färjan. Vårt sista försök blev Border Shop som hade öppet. Tjoho!

Väl i Sverige igen så började jag tänka på livet att man inte ska ta något förgivet och man måste försöka att värdesätta det man har. Kom att tänka på en lite berättelse som min vän berättade för mig när jag var långt under isen. Då vi möter motgångar i livet och man känner sig vilsen, förtvivlad och utlämnad. När jag gick vilse efter mycket press och situationer jag upplevde att jag inte klarade av. När min vän tog livet av sig, då livet sågade mig vid anklarna och jag trodde inte att jag skulle komma på benen igen.
Mitt liv gungade till, kände paniken, förtvivlad rädslan trasig. Men någonstans så fick jag det där lilla extra som gjorde att jag orkade ställa mig upp igen. Det lilla som räddar oss människor, det vi alla har inom oss. Tillit och hopp.
Hopp att allt kommer bli bättre och allt kommer att lösa sig. Jag är ateist, dvs jag tror inte på Gud alls. Men jag tror på något annat, på livet i sig. Kan låta flummigt men kanske är det andligheten, naturen... vad som helst. Bara jag kan känna tilltro till något som kan ge kraft till mig när jag behöver.
Istället för att fortsätta känna mig vilsen och rädd, kan vila i att allting löser sig och kommer bli så som det är tänkt. Släppa känslorna fria och leva på bästa sätt så att känslorna hittar sin plats att landa på och komma till ro. Att kunna känna att jag har en famn, en vän att vila mig mot. Att kunna tro på att allt kommer att bli bra är en bra läkning och en bra start för kroppen och själen.
Denna dikt fick jag höra från min vän. Den säger mycket. Det behöver inte vara Gud det kan var som i mitt fall en vän.


















Ta hand om er.